hjärtat bultar hårdare och hårdare för varje gång jag sätter min fot på puben. vi hånglar och alla är redan vana, dom viftar med handen och säger

- Det där går över.

det har gått någon månad men känns som en evighet. världens bästa evighet.

 och jag hade vänner som sa “du borde vara ensam, du är inte redo för det här, du kan bli sårad” och jag tänkte - åt helvete med det, la på och tryckte bort tanken. klart jag kan bli sårad igen. hur många gånger i livet kommer jag inte vara ledsen igen? trehundrafemtiotusen gånger förmodligen. så lätt som jag släpper in människor på livet. som att slänga hjärtat på ett minfält, ungefär. men den som inte lever fullt ut får inte uppleva. ibland gör man rätt, ibland gör man fel.

för fem månader sen ungefär om några timmar inatt så hade jag en satans tråkig utekväll men höll hans hand och någon frågade ettparhundragånger “är ni tillsammans?” och vi bara tittade ner i bordet trots att det redan fanns ett par tusen pussbilder på oss. 

sen snodde Martin öl från stället och vi stod på Kungsgatan eller var det Vasagatan jag kommer inte ihåg, i snöregn, letandes efter en taxi och vi är hemma i Sundbyberg och jag kände att nä nu vill jag inte sitta här en minut till utan att vara hans tjej.

jag älskar varenda sekund av att vara hans. puss på fem månader, mitt hjärta.